bra ord?

 

 

 

 

 

 

 

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg
ur diktsamlingen "JORDEN", 1920

 

”Vi kommer inte längre att måla hästen eller skogen som det passar oss.

 Eller som de förefaller oss, utan så som de verkligen är; deras absoluta väsen som lever bakom skenet som vi ser.”

 ”Vi säger Nej till stora århundraden. Vi vet väl att vi inte hejdar vetenskapernas och de triumferande Framstegens allvarliga och metodiska gång med detta enkla Nej.

 Vår avsikt är inte heller att föregripa denna utveckling, utan vi går, till samtidens hånfulla förvåning, en sidoväg som knappast ens förefaller vara en väg.

 Och vi säger; Detta är mänsklighetsutvecklingens huvudled! Att flertalet inte förmår följa oss idag vet vi: för dem är vägen alltför brant och obevandrad.”

                                                                             Franz Marc

 

 

Fastän Lautrec inte gärna teoretiserade om konst, beskrev han en gång för sin kusin

Gabriel i en liknelse sitt eget kreativa budskap:

”Den första människa som uppfann en spegel ställde den på högkant. Skälet är enkelt;

hon ville se sig själv i helfigur i denna spegel. En sådan spegel är bra och skön, eftersom

den är till nytta och inte vill vara något annat än till nytta. Uppfinningen kom till stånd av

nödvändighet, och allt som sker utifrån en inre nödvändighet är bra och berättigat.

Efter denna människa kom så andra som sade sig: Hittills har man ställt speglarna

lodrätt, men de frågade sig inte varför man hittills ställt speglarna lodrätt. De tyckte

att man också kunde lägga speglarna vågrätt.

Naturligtvis kan man göra det, men frågan är om det är någon mening med det. De

gjorde det bara för att det var nytt, och de gillade det bara för att det var nytt. Men aldrig

är någonting vackert bara för att det är nytt.

I vår tid finns det många konstnärer, som gör något därför att det är nytt. I det nya ser

de sitt eget värde och berättigande. De misstar sig.

Det nya är sällan det väsentliga.  Det enda som är viktigt är

att göra en sak bättre genom att framhäva dess inre väsen.    

Geijer 1

 

Vår tid har varit, mer än någon, utmärkt genom stora yttre hvälvningar. Det är likväl icke detta som mest utmärker den, utan ännu mer att dessa oerhörda yttre förändringar tydligare än någonsin låta härleda sig ur inre orsaker.

 Det är den inre verlden, som svigtar i sina grundfästen, i sin tro, sin öfvertygelse, sitt vetande. vår tid är en tid som lider af sina egna tankar.

 Vill man åter gifva ett namn åt den grund- och moder-tanke som här vill ut och gör sig väg, och under hvars födslovånda verlden bäfvar: så är den ingen annan än personlighets-principen, hvars inbrytande i det allmänna politiska lifvet vi upplefvat

 

                  (ur första föreläsningen om Vår tidsinre samhällsförhållanden av E.G. Geijer)

 

Geijer 2

 

Strids-ämnena öka sig således nödvändigt i samhället med upplysningens framsteg. Lägger man härtill att med upplysningens tillväxt, hvilken är detsamma som intelligensens växande andel i arbetet, menniskorna i afseende på tillfredsställandet af sina behof blifva allt mer beroende af hvarandra, så har man en nödvändighet för ögonen, af en i sanning förskräckande karakter.

-Och likväl är denna nödvändighet ingen annan än intelligensens egen inneborna lag! Och likväl är detta menniskornas nödvändigt stigande beroende af hvarandra ett förhållande som rättvisan allt mer kan ordna, som sedligheten allt mer kan förmildra, som kärleken kan göra till ömsesidig vinning!

-Kan, säger jag, -nämligen allt efter som menniskan ställer sig till denna lag. Ty hon kan, i följd av sitt fria val, förneka och håna den; hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller olyckliga. men rubba dess giltighet förmår hon ej i ringaste måtto.

Fram går denna lag som förer menniskorna allt närmare till hvarandra, fram går den oupphörligt, i tvedrägt om ej i endrägt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo, -källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse, -allt efter som hvar och en till densamma förhåller sig.

Men genomträngde i ett och samma ögonblick en rätt liflig känsla af denna sublima, allt menskligt förbindande nödvändighet i hela sitt djup det menskliga väsendet, -menniskorna vände sig om och igenkände hvarandra för bröder.

 

                                               (ur sista artikeln i Läroverksfrågan av E.G. Geijer)